Sidor

söndag 26 november 2017

Haha! Trodde du ja!

Jag skrev i förra inlägget att nu kunde livet återgå till det normala. Men jag känner mig lurad. 
Just när man tror att man ska få en chans att andas, att kunna stanna upp och bara njuta av tillvaron så kommer livet med en storslägga och raserar friden i ett enda slag. 

Julen närmar sig och det har varit något av en icke önskad tradition i vår familj att någon dör eller blir sjuk omkring juletider. I år var det samma sak. 

Min fina farfar gick bort i torsdags..... 

Kan för tillfället inte skriva mer om det då sorgen är för färsk och skulle bara börja gråta om jag försökte men vi kan väl säga att en liten del av mitt hjärta saknas. 

För det är väl så när någon dör, någon man älskar, att precis innan de tar sitt sista andetag så sträcker de sig in i bröstkorgen på dig och drar loss en bit av ditt hjärta som de sedan tar med sig. Är det inte därför som det känns som att man blöder inuti, som att man ska gå sönder.... 

Det här året har varit tufft, fruktansvärt tufft i vissa stunder och det visade sig att avslutningen på året var ännu värre. 

Men det som jag har svårast för, varje gång någon går bort är att livet går vidare.... 
Hur kan det göra det? För visst känns det som att klockorna borde stanna, för hur kan livet gå vidare när någon man älskar inte är i livet längre? 

Men det gör det, klockan drar sig orättvist framåt utan hänsyn till att man behöver sörja. Så man börjar sakta men säkert att återvända till en värld som numera är fattigare, till en tillvaro med ett tomrum. 

Vi har många tomrum nu, vi har lärt oss att leva med dem. Tomrum som aldrig kommer att fyllas eller ersättas. 

Men livet går vidare, vi lever vidare utan den där biten av hjärtat som försvann och med tomrummet som ekar bakom oss. 

Livet går vidare och vi som är kvar, måste fortsätta leva. 

Ralph Hurtig
320506 - 171123





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar