Sidor

torsdag 23 juli 2015

Jag ger mig själv väldigt goda råd men.......

.....brukar jag lyssna på mig själv? Nej. Nästan aldrig. 
Som det här med att trotsa sig själv. Skulle det finnas medaljer i självtrots skulle jag vunnit guld. Jag vet inte vad det är, varför jag känner ett behov att hela tiden gå emot mig själv. 
Ett exempel: 
"Jag borde gå en promenad" 
Tankarna tystnar och när inget annat händer kommer den lilla djävulen trotset och sticker upp huvudet. 
"Äsch, gå och ta en kaka." 

Ett annat: 
"Jag måste städa" 
Det blir tyst. Sekunden senare.
"Nä, så farligt är det inte." 

Häromveckan bestämde jag mig! Jag bestämde mig för att skriva färdigt fjärde delen i min serie. Jag hade satt en deadline. Nu skulle det hända! Halleluja!

Hur mycket har jag skrivit sedan jag tog det här beslutet? Absolut ingenting! 

Jag hör mig själv säga "Kom igen nudå, skriv! Du sa att du skulle vara färdig" samtidigt som jag gör allt annat förutom att skriva och muttrar....
"Du bestämmer inte över mig" 

Alltså, jag kan inte ens bestämma över mig själv utan att jag blir trotsig. Jag har ingen som helst karriär i militären kan vi ju konstatera! 
Varje gång jag försöker tvinga mig själv eller någon säger åt mig att göra något så får jag en sådan stark känsla och lust av att göra totala motsatsen! 
Moget Caroline! Verkligen! Applåder! 

Det här är inte normalt, jag behöver ju tydligen hjälp av något slag. 
Men jag försöker motarbeta det, jag ger mig själv väldigt goda råd men det slutar nästan alltid med att jag trotsig som en treåring gör totala motsatsen. 
Ska jag städa, så skriver jag. 
Ska jag skriva så går jag en promenad. 
Ska jag gå en promenad så städar jag. 
Ska jag bädda sängen gör jag rent i kattlådan. 
Ska jag hänga tvätt så bäddar jag sängen istället.....osv....osv.....

Alltså, allting blir ju gjort så småningom. Men inte i den ordningen jag hade tänkt från början. För gud förbjude att jag faktiskt skulle göra vad någon säger åt mig att göra för en gångs skull. Suck! 

Jag är ju född i Dec och är därför skytt. Jag har läst att om man vill att en skytt ska göra något så: "be henne att göra det, säg inte åt henne att göra det." 
Och det är så sant som det är sagt! 
Skulle min sambo säga; 
"Släng in den här i tvätten!" 
Och sedan räcka mig en t-shirt så kommer svaret 9 av 10 gånger att vara;
"Gör det själv!!"
Den tionde gången svarar jag förmodligen inte. Men säger han; 
"Kan du slänga in den här i tvätten?" 
Kommer jag alla gånger att svara;
"Klart jag kan!" 
En annan sak det står ganska tydligt om när det gäller skyttar: 
"Försök inte att bestämma över henne, om inte ens hennes mamma kan köra med henne så finns det ingen på jorden som kan göra det heller." 
Nej, inte ens jag själv tydligen......

Kanske därför jag diskuterar med mig själv så ofta när jag skriver. För jag vill ha det på ett visst sätt men en röst inom mig vill såklart.....motsatsen. 
En irriterande liten röst från en trotsig treåring som ifrågasätter allt! 
Varför? Varför? Varför? Varför? 

Nä nu ska jag ta hand om disken, men det kommer förmodligen sluta med att jag åker in till stan i tanken om att kolla på klänning till bröllopet vi ska på i aug och sluta med att jag spenderar två timmar på biblioteket istället. 
Men åt andra sidan så kanske klänningen blir köpt en av de dagar jag ska till biblioteket. ;-) 

Ett sista råd om skytten: Hon kanske förvirrar dig men det är ingenting i jämförelse med hur mycket hon förvirrar sig själv.....
(suck)








fredag 17 juli 2015

Boktips: De sömnlösa av Sanna Juhlin

Min svenska fantasy sommar går sakta framåt. Det har varit lite mycket och jag har knappt haft tid att läsa mellan trädgården, solen, familj, vänner och djuren. :-D
Men det är väl så det ska vara på sommaren ;-) 
Jag håller just nu på att läsa Dagen jag dog och Fredens pris. 
Båda dessa böcker är rätt mörka. Så jag kände att jag behövde läsa något annat emellan. Lite romantik helt enkelt och då valde jag att plocka fram De sömlösa som jag har fått som recensionsexemplar. Tack för det! 

Baksidetexten: 

Smilla lämnar storstaden, sin butik och sin lägenhet för att återvända till sin barndomsby som hon inte besökt på över tio år. Det mesta är sig likt, själv är hon förändrad. Hennes sinnen är mer utvecklade, hennes kropp kräver mindre sömn och hon övermannas av nya begär. Samtidigt är hon på flykt från den man som varit hennes stora kärlek, men som nu visat en annan sida. I hembyn blir hon tveksamt mottagen av sina bröder och deras familjer, bröderna som förr mest söp och slogs har förvandlats till stabila familjefäder, medan hon som var den ordentliga, blyga flickan nu är en annan. Så möter hon en ny man och hon slits mellan det som varit och nuet och rädslan för vad som ska ske om hennes före detta hittar henne. I hembyn väntar också gamla hemligheter på att komma upp till ytan, samband och händelser som förändrar Smillas liv för alltid.

Jag visste inte riktigt vad jag hade för förväntningar. Vad jag hade fått veta innan var att det är en paranormal romance i svensk miljö. De flesta böcker inom den genren ges ju ut i Usa och det finns inte så många i Sverige ännu. Men jag hoppas att det kommer ett litet uppsving. För det är ju en rolig genre, tycker jag! 

Jag tyckte om De sömnlösa, väldigt mycket. Den gick fort att läsa och jag kunde inte för mitt liv lista ut hur det skulle sluta förrän de sista sidorna. Jag ville veta hur det skulle gå och därför vände jag blad konstant. Det finns inte heller direkt någon av karaktärerna jag inte tycker om. Man kan känna sympati med alla och alla är olika. Jag förstår dem och deras tankar och kval. Även de som man inte får följa i tankarna är skickligt beskrivna vilket gör att man lär känna dem med. 

Beskrivningarna var alldeles lagom. Många gånger skummar jag bara igenom långa avsnitt av beskrivande som är onödiga men inte denna gång. Jag kunde se det framför mig för scenerna är snyggt uppmålade mellan raderna utan att bli långrandiga. 

Historien går sakta fram, vilket jag uppskattade. Samtidigt som det händer mycket. Den var behaglig att läsa, mysig och lite sagoaktig. Jag ville inte att den skulle ta slut. 


Det kanske bara är mina fördomar om Paranormal Romance men jag hade förväntat mig lite mer "sex" i boken. Även om det inte behövdes tycker jag heller. Svårt att säga. 

Mitt enda klagomål är att jag önskar att den var längre. :-P 
Jag hade velat veta lite mer om Smilla och hennes bakgrund. Veta lite mer om Jack och den världen av De sömnlösa med. Nu fick man mest bara en inblick i det övernaturliga, fokus ligger på relationer. Precis det jag kände att jag behövde läsa just nu, så tack för det!  
Men det ligger lite trådar ute, Juhlin skulle kunna skriva en fortsättning. Jag hoppas verkligen att hon gör det! Jag skulle mer än gärna läsa mer om Smilla, Jack och Kimmo. 

Sammanfattningsvis så är det en spännande, romantisk historia som överraskar mer än en gång. De sömnlösa är inte vad man kan tro från början. ;-) 

Rekommenderar den varmt! 

Boken finns att köpa på tex Adlibris och Bokus men även via förlaget Mörkersdottir som just nu har en liten bokrea. Så passa på! 









lördag 11 juli 2015

The Lizzie Borden Chronicles, miniserie


Lizzie Borden

Förra veckan tittade jag på miniserien Lizzie Borden Chronicles. 
Jag har sett en del dokumentärer om Lizzie Borden tidigare så därför var jag så klart nyfiken på serien. 
För er som inte vet vem Lizzie Borden är, hon föddes 1860 och levde i Fall River Massachusetts. Hon anklagades 1892 för att ha mördat sina föräldrar Andrew och Abby Borden genom att ha slagit ihjäl dem med en yxa. 
För att göra en lång historia kort så friades hon senare i rättegången något som många inte kan förstå och fallet är ännu inte löst. Lizzie och hennes syster Emma ärvde båda två en ansenlig summa efter sina föräldrar, de gifte sig aldrig och levde de sista åren åtskilda efter ett stort gräl 1905. Det finns hur många böcker som helst om morden, dokumentärer och filmer. Googla lite så hittar ni. 

Till serien då, Lizzie Borden spelas av Christina Ricci. Och jag gillar ju henne och jag tycker att hon gjorde rollen rysligt bra. Men sen har hon ju spelat Wednesday Adams också. ;-) 

I serien har dom valt att göra Lizzie skyldig, minst sagt. Hon är en psykopat. Jag trodde att de skulle välja en annan inriktning men visst blev det spännande och lite läskigt på detta sätt med.
Den jag tycker mest synd om är hennes syster Emma. 
Serien har 8 delar och den var omöjlig att sluta titta på, jag hatade henne och älskade henne. Man ville inte att hon skulle åka fast samtidigt som man hoppades att hon skulle få sitt straff. 
Mycket förvirrande som ni hör. hahaha! 
Men iafl, hennes syster Emma anlitar en privatdetektiv som ska rentvå hennes syster namn efter rättegången. Men han gör det motsatta. Lizzie kommer på honom och det blir en maktkamp mellan en yrkesmördare och en psykopat. 

Tycker man om psykopater, mord och blod samt spänning så titta! 
Ni kommer inte att bli besvikna. Men kika gärna på en dokumentär först, så du har lite bakgrund till det. Det tror jag blir bäst. :-)


Som om den riktiga historien inte är läskig nog sjöng
barn 
på den tiden en hoppreps ramsa om Lizzie. 


Lizzie Borden took an ax
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.

Och.......

Lizzie Borden took an axe
Gave her mother forty whacks,
Then she hid behind the door,
And gave her father forty more.


Och här är en trailer! 

fredag 10 juli 2015

Nej jag är inte galen, jag är författare.....

....och det är ju sant. Även om många kan tro att man förlorat förståndet när man fastnar med blicken ut i tomma intet, måste be folk upprepa frågan de ställt som om man var dement för man inte hörde den första gången. 
Jag vrider och vänder mig på nätterna som om jag har myror i byxorna. 
Kan börja skratta utan anledning och gråta med. 
Galen! 
Lyssna på en låt hundra gånger på rad. Avbryta folk och be dom vara tysta medan man skriver ner något i sin telefon. 
Låta bli att svara på sms, samtal och på facebook timmar i sträck. Nej jag har inte trillat av jorden....jag lovar.... fast bara lite..... jag är snart tillbaka


För när jag fastnar med blicken i tomma intet så har det inte med dig att göra, det betyder inte att du inte är intressant. Det betyder att jag har kommit på något genom att iaktta min omgivning, lyssna på dig när du pratar och hjärnan börjar snurra. Det är väldigt sannolikt att jag har en inre dialog med mig själv där en del av hjärnan undrar när vi kan gå hem och skriva och den andra vill stanna och umgås. 
Dessa båda slåss väldigt mycket! 


Att jag vrider och vänder på mig hela natten är för att hjärnan fortsätter att arbeta även om jag har gått och lagt mig. Den har inte riktigt grepp om natt och dag. Mina karaktärer vill berätta något eller så ligger jag fantiserar ihop olika avsnitt och handlingar till mina manus.
Detta pågår konstant...varje timme....varje minut....... 


Om jag börjar skratta utan anledning är det förmodligen för att jag kommit på något väldigt roligt. Något jag senare måste använda, samma sak med om jag börjar gråta helt apropå ingenting. Jag kanske har separationsångest för att jag inser att en karaktär måste dö.... 
Det är sorgligt...och då måste jag gråta en skvätt. 



Låtar kommer och går, beroende på var jag är i skrivandet, vem jag skriver om. Vissa låtar ge inspiration till vissa karaktärer, så ja jag tänker lyssna på denna låten hundra gånger för den sätter mig i rätt sinnesstämning. Det spelar ingen roll om du tröttnat på den...eller? 

Svarar jag inte, så skriver jag. Om jag mot förmodan svarar ändå brukar jag få höra frågan "Sover du?" haha! Nej, jag skriver. Även om jag är i drömmarnas värld så sover jag inte. ;-) 


Jag lever ett helt annat liv intill mitt eget. Ibland är det svårt att hålla de isär. Jag svävar in och ut från den ena till den andra..... 

Jag är inte galen - Jag är författare.......jag lovar.  






torsdag 9 juli 2015

övervikt VS undervikt

Vikt! Detta eviga ämne som tar upp så mycket tid och tankar hos oss alla. Fixeringen och jagandet efter den perfekta kroppen. Är det rimligt? 
Det finns ingen perfekt kropp. Ingen kropp är den andra lik. Vad som är perfekt i mina ögon är det inte i dina eller din vän, din granne, mamma, pappa osv. 

Jag har varit överviktig större delen av mitt liv. Jag har hatat mig själv större delen av mitt liv. För att jag dagligen fått höra att jag inte duger. Inte av min familj eller mina vänner utan av främlingar. "Du hade varit så söt om du bara gick ner lite" eller "Du har ett vackert ansikte" med betoning på ansikte. 

Jag är så ofantligt trött på fixeringen vid vikt, på utseende. Kroppen är bara ett skal, själen finns på insidan och om fler skulle vårda själen lika mycket som utsidan skulle världen vara en betydligt bättre plats. 

En av mina närmsta vänner har exakt motsatt problem. Hon har hela livet blivit anklagad för att vara för smal. Läkare och lärare har sedan hon var liten kommit med insinuationer om att hon har anorexia. "Du måste äta mer" är en kommentar hon fått leva med. Som om hon inte äter. Eller att hon inte äter tillräckligt. När hon växte upp skylde hon sin kropp lika mycket som jag gjorde det. Hon avskyr att visa sina ben, jag med. Hennes för att hon tycker att de är för smala och jag för att jag tycker mina är för stora. 
Senast för några månader sedan var det en barnmorska som ifrågasatte hennes vikt. "Ska verkligen dina byxor hänga så?" Hon hade vid tillfället ett par "baggy-pants" i jeans på sig. Öh ja dom ska hänga så. Modellen på dessa är sådana. 
Hennes självförtroende har hela livet varit lika dåligt som mitt. 

Låter detta rimligt. Vad vill ni ha? Ni som klagar på andra och ger sneda blickar? Ni som utan problem känner att ni har rätt att slänga ur er dräpande kommentarer om någons utseende? Vad väntar ni er för reaktion? 

Vad sägs om att lev och låt leva? Vad sägs om att vi bestämmer att alla har rätt till att ta egna beslut om sitt liv och sin kropp? 

Jag vill inte ha fler samtal med mina vänner där de känner sig otillräckliga, fula, tjocka eller för smala. Jag vill aldrig igen höra någon jag älskar säga sådana nedlåtande saker om sig själva. Trycka ner sig själva och känna att de inte duger. Om jag bara får önska en sak skulle det vara att alla jag älskar och alla i övrigt ska få känna sig nöjda med sig själva. Invändigt och utvändigt. 
Att hetsbanta för att gå ner eller hetsäta för att gå upp, sådana beslut ska inte tas med dåligt självförtroende i bagaget. 

Älska dig själv först och bestäm dig sedan för hur du vill göra. 

Tro det eller ej men jag har varit smal. När jag var arton gick jag ner mycket, jag fick den där kroppen som många vill ha. Jag kände mig inte alls bekväm. Glad över att jag kunde köpa vilka kläder jag ville så var det tyvärr en hel del negativt med viktnedgången med. Från att ha varit en tjej som nästintill aldrig fick uppmärksamhet fick jag det nu hela tiden. På fel sätt. 
Jag blev helt plötsligt "liggbar". Jag hatade mig själv igen. 
Mitt dåliga självförtroende fanns kvar, det hade inte försvunnit med vikten. Det fanns kvar och stärktes. För vad omvärlden sa till mig då var att jag var snygg och därför gav de folk rätt att komma med sexuella kommentarer, fulla killar som hängde över en på krogen och "råkade" tafsa lite. Ingen var intresserad av vad jag hade att säga. Ingen var intresserad av mig som person. 
Jag har aldrig känt mig mer osynlig. 

Jag tänker inte ens kommentera hälsoaspekter för det är inte det jag vill få fram. Jag vet allt det, jag vet allt om vikt, fett och vad som är bäst för kroppen. 
Jag vill bara att oavsett hur man ser ut, att alla ska känna att de duger. 
Att de som slänger ur sig kommentarer ska tänka om. För kan du inte hålla tyst har du större problem än tjockisen du ser ned på. 

Har du inget snällt att säga, säg ingenting alls! 

Vi vill väl ha en värld av välmående människor? Av lyckliga människor som älskar sig själva oavsett storlek. Män som kvinnor. 

Min kropp = Mitt beslut

tisdag 7 juli 2015

Boktips: Tårpilens år av Lupina Ojala.


Den andra boken jag nu har läst i min svenska boksommar är Tårpilens år av Lupina Ojala. 
Det börjar ta sig, om jag nu bara kunde sluta lägga till böcker i listan kanske jag kommer att kunna ta mig igenom den. Men icke! Jag får helt enkelt förlänga sommaren och in på hösten med svensk fantasy. Det finns ju så mycket bra!! Är inte alls ledsen över att jag beslutat mig för att enbart läsa fantasy av svenska författare. Men nu till Tårpilens år. 

Baksidetext: 

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare. 


När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Det här är ingen bok man kan skynda sig igenom, även om man ivrigt vill veta hur det ska gå så är risken att man missar mycket om man inte lägger märke till varje detalj. Och detaljer och beskrivningar finns det gott om. Allt så är noga uttänkt och beskrivet, ända in i minsta detalj att jag kan inte annat än beundra författaren! 
Språket är fantastiskt fint! Författaren berättar en saga. Det var den känslan jag fick, samma känsla jag hade när jag var liten och läste Mio min Mio och Ronja Rövardotter. En barnslig förtjusning som lämnar en varm mysig glöd i magen. 

Här finns alla element med, en ond härskare, magiker och en profetia som ska gå i uppfyllelse. Och mitt i smeten sitter lilla Disa. Man kan ju säga att hon inte direkt är förbered för sin livsuppgift, att störta den onda härskaren och låta de gamla gudarna komma tillbaka till landet igen. Men jag gillar henne väldigt mycket. På ett sätt vill man skydda henne för hon är så omedveten om livet utanför sin egen by. På ett annat sätt känner man att hon är precis rätt person för jobbet ;-) Hon träffar Lue och de båda spelar en viktig roll. Disa får veta att världen hon växt upp i inte är som alla säger. Och de båda tillsammans ger sig ut på en lång vandring. 
Karaktärerna är så skickligt skildrade att de blir levande. Till och med Lilja ;-) 

Jag rekommenderar Tårpilens år till alla! Läs den! 

Boken finns att köpa på tex adlibris och bokus. 





måndag 6 juli 2015

Tillägg i min svenska bok-sommar! Nya böcker på listan!

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag ska läsa fantasy, skräck m.m skrivna av svenska författare. Jag har som sagt fått höra många gånger att det finns så lite svensk fantasy och jag vill bevisa att det inte är sant. Det finns faktiskt så mycket att min svenska sommar av fantasy mycket väl kan sträcka sig till ett år av svensk fantasy! Det återstår att se. :-) 

Idag ska jag visa upp och lägga till två böcker i min lista över böcker som ska läsas. 
Den första är:
De sömnlösa av Sanna Juhlin
Den är något så sällsynt som svensk paranormal romance. Och verkar väldigt spännande och helt i min smak! 
Sällsynt för att jag inte har hittat så många böcker i den genren skriven av svenska författare. Jag kanske har fel, motbevisa mig gärna! Kom med förslag på böcker ni tycker jag ska läsa inom den genren. 

den andra boken är: 
Skogsblod av Ylva Lee Lindell 
Jag har recenserat den första i denna serien, Eldbunden och vill så klart veta hur det går för Mindra. 

Just nu håller jag på och läser Tårpilens år av Lupina Ojala. 
Recension på den kommer imorgon eller allra senast på onsdag! Den är så bra! 

Mitt tidigare inlägg om böcker jag ska läsa och listan finner ni här! 




torsdag 2 juli 2015

Ord som får det att krypa i skinnet.

Efter att ha läst en hel del böcker i min livstid och skrivit en del själv märker jag att det är vissa ord jag bara inte klarar av att läsa eller skriva. 

Jättefånigt kanske men har inte alla vissa ord som bara får en grimasera och önska att man aldrig läst det. En massa olika bilder dyker upp i huvudet som man inte kan få bort. 
Det är ju speciellt orättvist när man läser en bok kan jag känna. Bilden av karaktären kan bli så fel beroende på hur man tolkar vissa ord. Vilka bilder man ser i sitt inre. 

Ett av dess ord som jag har svårt för är "snor". Jag vet inte varför men min kräkreflex går genast igång. Beror det på en dagiskompis jag hade som alltid hade snor runt näsan eller beror det på att min mamma alltid var så noga med att min näsa var ren? Ingen aning men ordet snor är inget jag använder själv men har stött på i flera böcker. Själv säger jag alltid att jag är snuvig istället för snorig. eller på göteborgska, snörig. 
Snörig låter lite bättre än snorig. Uuuh nu sätter min kräkreflex igång igen. 


Ett annat ord jag avskyr är "Gumman" typ som "lilla gumman" och så en klapp på huvudet. 
Nåde den som säger ordet "gumman" till mig och speciellt "lilla gumman". Jag kan riktigt känna elden stiga från tårna varje gång någon sagt det till mig. Många säger det inte med tanken om att vara nedlåtande utan kanske mer av omtanke. Om man delat med sig av något som hänt, något jobbigt brukar man få höra "åh lilla gumman då."
Vrede, med stort V. 

Jag visar det såklart inte när det sägs med omtanke men jag får bita mig hårt i tungan. ;-)



Slem.....för att blää
Smaska.... kan riktigt höra det och ryser
Lem...vadå lem? Slem? får helt fel bild i huvudet av en slemmig lem. 
Stygg....är det en porrfilm? 
Coolt eller Cool.......cooooooooolt.....No! 




Dessa ord används ganska flitigt i böcker har jag märkt och jag säger inte att det är något fel med det. Men jag påminns återigen om hur olika man kan tolka ett ord, en bok, en film osv. Och hur svårt det är att skriva något som passar alla. Det är omöjligt! 
Alla har olika associationer till vissa ord, beskrivningar och läten. Att beskriva ett läte är nästan svårare. Jag skrev en gång i ett manus att en karaktär frustade. Astrid som går igenom alla mina manus skrev då tillbaka och frågade "Han är väl ingen häst?" 
Det fick mig att gapskratta! För visst är det inte så. Och när jag tänker på ordet frusta så är inte häst det första jag tänker på men det var det tydligen för henne. Jag ändrade ordet, till vad minns jag inte. 
När jag läste Eldbunden fanns ordet coolt med och det påverkade inte läsningen speciellt, jag ryckte till och mindes den där fjortonåringen men gick vidare. 
Ordet snor förekom senast igår när jag började läsa Tårpilens år och jag grimaserade och tvingade bort bilden av karaktären med snor i hela ansiktet. Haha! 

Jag behöver ändå inte haka upp mig på det. Både Eldbunden och Tårpilens år är bra böcker. Men det fick mig ändå att tänka på ord. Ord man grimaserar åt och inte klarar av att höra, läsa eller säga. 

Vad har ni för ord som får er att rysa? 

Eller så kanske det bara är min konstiga hjärna :-P 






onsdag 1 juli 2015

Boktips: Eldbunden av Ylva Lee Lindell

Första boken i min svenska bok-sommar är Eldbunden av Ylva Lee Lindell. :-) 
Jag har ju som sagt bestämt mig för att enbart läsa fantasy och skräck och allt som räknas in i de genrerna av svenska författare under sommaren. 
Har fått höra flertal gånger att det finns så lite svensk fantasy och dylikt och det är inte sant! 
Det finns massvis med underbara böcker skrivna av fantastiska svenska författare. 
Och jag började med Eldbunden.

Baksidetexten: 
Känslan att bara vara vanlig är ingen känsla som Mindra är särskilt bekant med. Omgiven av ungdomar från vanliga hem, med vanliga familjer och vanliga intressen känner hon sig ganska ensam. Mindra kommer till internatskolan S:t Mikas en sen höstkväll med en sliten tygväska. Familjen som hon varit placerad hos i flera år har tröttnat på hennes vanskliga tonårsbeteende och givit upp om att hon någonsin ska bli som andra. Utåt sett är hon en helt vanlig tjej med alla attribut som andra tonårstjejer men inuti bär hon på en stor hemlighet och en ännu större fruktan: Eld. Vart hon än går har saker en tendens att börja brinna. Hon vet inte varför eller ens hur hon ska kunna stoppa det. Det enda hon verkligen önskar är att någon gång någonstans bli accepterad för den hon är. Men så träffar hon Bastian. Bastian förstår och lyssnar och accepterar henne precis som hon är. I Bastians värld känner hon sig plötsligt hemma men en sak står klart redan från början: han är inte som någon annan hon mött och plötsligt befinner hon sig i en verklighet där änglar och hämndlystna spöken är vardagsmat.

Jag tyckte om den här boken. Framförallt världen som Lindell har skapat. Den är spännande och mystisk. Jag vill genast veta mer om allt som händer och sker i den och vad som har skett. För hon har dessutom målat upp en rik historia till den. En fristående roman några hundra år tillbaka i tiden hade jag gärna läst. Då när änglarna och alla andra tvingas gömma sig och dra sig undan för människorna. Snälla skriv en sådan! :-D Pretty please. ;-) 

Men denna serien handlar om Mindra, eldbunden är första boken. 
Hon är från början väldigt osäker och har låst in sig själv i ett litet skal men så träffar hon Bastian. Och efter det börjar hon öppna upp sig mer, finna sig själv och sina krafter. Som är rätt häftiga. Jag hade önskat att början av boken var längre. Så att jag fick lära känna henne som hon var då bättre och Bastian. Det rullade på lite för fort. 
Och det är något positivt, att det händer saker nästan hela tiden. Det gick fort att läsa och Lindell skriver på ett sådant sätt att jag bara vill vända blad hela tiden. 
Det börjar på en skola och när Mindra inte kan gömma sig längre tvingas de att fly. Andra starka karaktärer blandas i in i leken och jag inser att det kommer inte att sluta så som jag trodde från början. Det är mycket känslor men på något sätt känns det naturligt i den världen. Det finns flera olika typer av änglar, skiftare och dryader m.m. 
Att de blir kära över rasgränserna är inte populärt bland alla medan vissa inte ser något problem med det. På något sätt känns det som att jag bara skrapat på ytan till vad som kommer att hända och vad som kommer att bli. Att en stor förändring är på väg känner man svagt av och att det har med Mindra att göra är tydligt. :-)
Jag har inte grepp om Bastians roll, utan att spoila för mycket vill jag ändå säga att om författaren har större planer för honom återstår att se. Han bleknar lite i sin karaktär jämte starka karaktärer som Delhad. 

Beskrivningarna är bra men hade önskat lite mer av den varan. Karaktärerna är trovärdiga om än smått impulsiva. Historien har precis börjat och jag vill gärna läsa mer om Mindra och hur det kommer att gå för henne. :-) Andra delen heter Skogsblod och är redan utgiven. jag har beställt ett signerat exemplar av författaren som jag hoppas kommer snart. :-) 

För att få veta mer om författaren besök gärna hennes facebooksida: Ylva Lee Lindell Författare

Boken finns att köpa på Adlibris och bokus eller direkt av författaren eller förlaget Mörkersdottir