Sidor

måndag 30 juni 2014

hm...

Hej! 

Ursäkta att jag inte skrivit något eller varit så aktiv de senaste dagarna men har åkt på en förkylning och varit lite krasslig. :-P
Börjar redan bli bättre och känner att jag förmodligen är tillbaka som vanligt imorgon. :-)
Var en mild förkylning tack och lov, jag brukar ha en tendens att bli riktigt dålig annars och sjuk i flera veckor så är väldigt glad över detta snart är över.

Vi skulle ju som sagt varit på Steampunkfestivalen i helgen men på grund av familjeangelägenheter fick vi tyvärr ställa in. Det är jättetråkigt men jag hade inget annat val i nuläget. Vi satsar på att närvara nästa år och med fler böcker!

Sen har jag funderat på en sak... hur vissa människor har en tendens att säga en sak men mena en annan. Detta är ett obegripligt fenomen för mig då jag alltid säger vad jag tycker, jag kanske borde ha ett filter istället men jag snappar inte heller upp dessa små signaler som vissa sänder ut när de säger något men menar något helt annat.
Så för att jag ska fatta måste man tala klarspråk eftersom jag tar allt väldigt ordagrant.
En vän till mig hade lite "kärleksproblem" och hon skrev till mig och bad om råd. Jag svarade som jag tyckte och fick till svar: 

"Det är precis på grund av detta som gör att jag frågar dig, för jag vet att du ger mig en bitch-slap av sanning." 
Och det är förmodligen sant, ett sätt som många inte kan hantera. Be mig inte om en åsikt om du inte klarar av att höra den. Sen påstår jag ju inte att jag har rätt, jag bara uttrycker min åsikt och hur jag ser på situationen. Aldrig av elakhet, endast av omtanke.
Vänner utan en åsikt eller de som bara rycker på axlarna och säger "jag vet inte" eller den absolut värsta kommentaren av alla "jag vill inte lägga mig i" är inte en riktigt vän.
Som vän bryr man sig, kanske lite för mycket ibland! Men det är så med dom man bryr sig om, man vill att dom ska må bra och vara lyckliga även om det dom väljer är något man aldrig valt själv. Så spelar det ingen roll så länge dom är lyckliga.

Skriver inte detta för att något speciellt har hänt eller för att jag kommit på kant med någon, det är bara en fundering jag har.
Samma sak med om någon skulle vara arg på mig, chansen är stor att jag inte kommer att fatta det om den personen inte säger ifrån. Sura i tysthet eller vända ryggen till fungerar alltså inte på mig, för jag kommer inte att fatta. Haha!
Det är lite lustigt hur olika vi alla är, ja jag kanske har huvudet uppe i det blå mesta delen och kan inte snappa upp de små subtila signalerna från min omgivning. Men be om råd och du kommer få en bitch-slap av sanning. Utan de rosa-skimrande glasögonen och med ett kanske förvånansvärt klart sinne. Allt jag begär är samma behandling tillbaka. ;-)

Hur fungerar ni?

Nej nu ska jag vila lite, förkylningen har inte riktigt släppt ännu.
Skyller dessutom mitt ofiltrerade tänkande på mitt stjärntecken Skytten! 






tisdag 24 juni 2014

Musik som inspiration.


Jag har ju nämnt ett par gånger i olika intervjuer och även på bloggen att musik är bland det som inspirerar mig mest när jag skriver.

Jag har vissa låtar utsedda åt specifika karaktärer och även olika relationer.
Så när jag behöver komma in i en viss sinnesstämning med en karaktär och det kanske inte är lika lätt som vanligt, eller om jag behöver inspiration om den karaktärens utveckling i manuset lyssnar på jag respektive låt.

Jag vet att det är många författare som inspireras på samma sätt och det är inte konstigt. Musik kan röra upp känslor, tända en gnista i fantasin och berätta en historia bara under ett par minuter.

Så idag tänkte jag dela med mig av några låtar jag lyssnat på och lyssnar på fortfarande när jag skriver mina böcker. Ni kanske kan lista ut vilka låtar som hör till vilka karaktärer? ;-) 

Lyssnar på en del coverband och artister men om ni söker på dom på Spotify så hittar ni dom. 

1. She wolf (falling to pieces) - Beth (Cover, originally by David Guetta.)
2. The Sound of white - Missy Higgins
3. Panic cord - Gabrielle Aplin
4. Wake up with me -  Gabrielle Aplin
5. Disturbia - Kina Grannis (Cover, originally by Rhianna)
6. Demons - Imagine Dragons. (Finns en del bra covers av den här låten av Boyce Avenue och Kina Grannis.)
7. The sound of Silence - Simon & Garfunkel(Kinna Grannis har gjort en grym cover på denna låten med.)

8.I miss you - Blink 182
9.Dont you remember -  Adele
10. Jar of hearts - Christina Perri
11. Soldier - Gavin DeGraw
12. Gone, gone,gone -  Liquid Hits
13. Slow it down - Amy Mcdonald
14. Pride - Amy Mcdonald
15. Poison Prince - Amy Mcdonald
16. Run - Amy Mcdonald
17. You could be happy - Snow Patrol
 

och nr 18 är Everything av Lifehouse som jag kan avslöja att jag lyssnade på när jag skrev om Aria och Kol, det är deras låt kan man säga. ;-) 

Det var några av många låtar som sätter igång min fantasi. Vad gillar ni att lyssna på? 







söndag 22 juni 2014

Sommarserier!


Idag är det dags för ett nytt avsnitt av Ghost adventures för oss.
Tycker att det har varit lite dåligt med avsnitt denna säsong och dom har haft uppehåll i flera veckor i sträck. Och bara sänt nya avsnitt varannan vecka ett tag. Dessutom har den här säsongen visat sig vara en enda stor besvikelse.
Ja, det finns avsnitt som är bra och de som är mindre bra. Vissa är fantastiska och andra skrämmer sk*ten ur en, rent ut sagt.

Men när det är avsnitt efter avsnitt med samma sak och ingenting händer. Det har varit en del testande av ny utrustning också. Som kanske inte alltid fungerat som det ska. MEN..... kan man inte testa utrustningen utanför programmet istället för att tvinga oss tittare att se på avsnitt där inget händer. Bästa säsongerna har varit 5 - 7, så har du inte sett denna serie, kika på dom till en början.
Detta är ju såklart riktat åt er som gillar andar, hemsökta platser och läskiga spöken överlag. Avsnitten brukar vara bra, därför kan man ha överseende med programledarens dramatiska gester och uttalanden.
Ge den en chans och öppna upp ditt sinne för ett liv efter döden. ;-) 


Hittade en halvskum men underhållande trailer med. ;-)
I Sverige går serien på tv4 Fakta. 


________________________________________________________________

Den andra serien vi ska kika på idag är Falling Skies och jag har lite blandade känslor. Säsongerna går endast en gång om året, under sommaren. Jag hinner ju glömma vad som har hänt. :-P Men detta är iallafall en scifi serie om vad som händer om utomjordingar tar över vår värld. En motståndsrörelse bildas och kämpar emot. Serien är skriven av Robert Rodat och regisserad av Steven Spielberg. 

Och nu är det alltså dags för en ny säsong. :-)
Hoppas att denna säsong bjuder på överraskningar vi inte kan räkna ut på förhand och att något oväntat händer. Ser ändå framemot att följa serien i sommar, har blivit lite av vår sommarserie vi slappar till på kvällarna under semestern. Myspys! 


Bild och trailer följer nedan! :-)




lördag 21 juni 2014

Midsommar!


Jag tillhör faktiskt den lilla skaran som inte ligger utslagen såhär dagen efter. ;-)
Igår var en trevlig dag och kväll hos min sambos bror med familj men det blev en relativt tidig kväll för oss ändå. Var hemma igen runt midnatt och kröp genast ner i den varma sängen alldeles stelfrusna. Var inget varmt och milt sommarnatts väder igår inte :-S


I övrigt är jag inne i en fas där jag bara skriver, och när jag inte skriver så tänker på jag på manuset hela tiden. Det är bok fem i serien jag håller på med nu och har kommit halvvägs.
Det är en underbar känsla men samtidigt krävande, för man kan inte göra något annat förutom att skriva. Jag har knappt varit kontaktbar den senaste veckan och jag ber om ursäkt till släkt och vänner om jag inte haft tid för er! <3

Senaste gången jag blev så här besatt var när jag började skriva på Ödesgudinnans Val. Härligt att det kan komma tillbaka men som sagt, hade önskat att det fanns fler timmar på ett dygn. Mina händer skriver inte lika fort som huvudet och någon form av telepatisk manick kopplad till datorn, kanske hade varit på sin plats. Någon som jobbar på det?

Men nu är vi precis hemkomna från lunch hos svärmor, min mamma gjorde oss sällskap med och är så mätt nu att jag bara ska slappa. ;-) Och läsa kapitel 4 jag fått tillbaka från Astrid, hon korrekturläser ju och redigerar Månfolkets Land så att den är i tipp topp skick till utgivningen i September! :-) 

Avslutar med lite midsommar bilder! 

Kram 





 Midsommardagen, lunch och tårta med svärmödrarna. <3



tisdag 17 juni 2014

Första kapitlet ur Månfolkets Land, Andra delen ur Själarnas Öden.


Jag kan ju inte bjuda på första kapitlet ur del tre utan att dela med mig av första kapitlet i del två som kommer ut nu i september! Hoppas att ni ser framemot det lika mycket som jag gör :-D 



Kapitel 1 är lite långt men ni kanske orkar läsa ändå. ;-) 


Kapitel 1

”Gudinnans döttrar”

Dörrarna slogs upp in till gudinnornas tempel med en hög smäll och en mycket upprörd skyddsängel gick med bestämda steg mot den kvinna som kom och mötte honom. Skyddsänglar var kända för sin stora kärlek till allt levande och att de aldrig tappade humöret oavsett vad deras skyddslingar utsatte sig själva för. Men nu tillhörde det ju inte vanligheten att de själar de var satta att skydda kunde se dem eller att de öppet ignorerade deras varningar och lät bli att lyssna på deras tillsägelser. Deras stora tålamod kanske kom ifrån det simpla faktum att människorna inte visste bättre och kunde därför inte ställas till svars för sitt ignorerande.
Men att bli bortviftad som en simpel fluga när det enda man vill är att hjälpa kan sätta de mest fromma tålamod på prov och Mareli hade fått nog. Han hade tagit över vakandet över gudinnans dotter då hennes senaste skyddsängel bett om att få en annan själ att vaka över, i rädsla för att annars förlora sitt förstånd. Och Mareli hade i sin inbilskhet trott att han kunde hantera den virvelstorm som var Vilda, trots att han själv skulle bli nummer sex i ordningen av änglar som kommit och gått tack vare flickan. Ingen av hans tidigare skyddslingar hade satt honom under så hårda prövningar och svåra prov, och nu vägrade han fortsätta ha ansvaret för henne.
– Jag kräver att få träffa gudinnan Celestia eller gudinnan Aria genast! sa han upprört och hans kinder pryddes av ilskans röda färg.
– Du kan inte kräva att få träffa gudinnorna eller har du glömt din plats, Mareli? frågade kvinnan sturskt tillbaka, vilket bara la mer ved på hans redan brinnande eld.
– Jag vill träffa dem nu. Det handlar om gudinnans dotter och jag kan vänta tills gudinnorna har tid, men träffa mig det ska de! svarade han och slog sig frustrerat ner på en bänk i mottagningssalen.
Kvinnan skakade på huvudet åt ängelns envishet och opassande beteende i att kräva något av gudinnorna – man bad om en audiens och dundrade inte in och ställde krav. Kvinnan hade jobbat för gudinnorna länge och hon i sin tur krävde av de som ville träffa dem att de uppförde sig på ett respektfullt sätt. Men hon gick ändå för att tala med Celestia och Aria, för när det gällde gudinnans döttrar hade Aria tydligt framfört att hon ville bli informerad om allt som rörde både dem och deras far.

Mareli satt kvar och muttrade för sig själv i väntan på gudinnorna och kände hur hans spänningar och irritation krympte i den rogivande omgivningen i templet. Dagen var snart slut och elever sprang mellan salarna med böcker och skrifter som skulle läggas undan för dagen, innan de skulle förbereda sig för middagen. Lärarna gick med bestämda steg runt bland dem och skyndade på. En av hustomtarna gick förbi honom och hälsade glatt, bärandes på ett stort knippe vildblommor. Mareli hälsade tillbaka något reserverat – hans ilska hade inte släppt helt och hållet och han ville inte prata med någon annan än gudinnorna. En sidodörr öppnades och han reste sig upp och bugade djupt när Celestia steg in följd av Vildas mor gudinnan Aria. De båda hälsade hövligt på honom och önskade sedan höra hans brådskande ärende.
– Jag kan inte vaka över er dotter längre, sa han fort och tittade på Aria, som inte direkt blev förvånad över att höra honom säga det.
– Vad har min oregerliga dotter gjort denna gång? frågade hon milt och log åt skyddsängelns uppenbara irritation.
Mareli kämpade med svaret inom sig och vägde obekvämt fram och tillbaka på fötterna innan han drog in ett djupt andetag:
– Hon uttalade en besvärjelse över mig som fick mig att tro att jag var förälskad i henne! sa han snabbt och indignerat, medan rodnaden återigen steg på kinderna. Aria gapade chockerat, men Celestia var tvungen att vända sig bort för att dölja sitt roade flin.
– Hon gjorde vad? frågade Aria, med munnen fortfarande förskräckt öppen.
– Hon kastade en besvärjelse som fick mig att tro att jag var förälskad i henne och har låtit mig svärma runt henne hela dagen, springa ärenden som en slav, dregla efter henne som en hund och kasta mig för hennes fötter av kärlekens plåga. Jag står inte ut mer! Jag vägrar att vaka över henne längre! Det är ovärdigt och tro mig när jag säger att den unga damen inte är i behov av en skyddsängel, hon är fullt kapabel att ta hand om sig själv på både gott och ont.
Nu hade han gjort det, nu hade han satt ner foten och gudinnorna var tvungna att gå med på hans krav, tänkte han. Vad han berättade fick Celestia att nästan brista högt ut i skratt, men hon bet sig i tungan och harklade sig istället i ett försök att maskera det skratt som satt i halsen. Hon samlade sig och vände sig sedan mot Mareli med en allvarlig min och medömkande blick. Aria var fortfarande så förfärad över sin dotters senaste tilltag att hon inte fick fram ett ljud och Mareli stod och tittade skamset ner i backen med händerna stramt knäppta bakom ryggen och inväntade gudinnornas beslut.
– Jag ska tala med min dotter, Mareli, och jag kan garantera att detta inte kommer att upprepas, sa Aria efter en stund, när hon hunnit smälta det han hade berättat.
– Men jag kan inte vaka över henne längre, det måste ni förstå?!
– Hon är din själ att vaka över och ansvaret över henne ligger hos dig, vill du verkligen avsäga dig det? frågade Celestia med ögonbrynen strängt rynkade.
– Hon … gjorde något mer som … gör det omöjligt för mig att fortsätta mitt vakande, hon ville veta hur det var att kyssa någon och jag … Förlåt gudinna! Jag skulle aldrig röra er dotter men hon hade kastat en besvärjelse över mig och jag visste inte vad jag gjorde! Jag har inga sådana känslor som skyddsängel! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi … tjöt Mareli förtvivlat, när Aria avbröt honom.
– Det är inget att be om ursäkt för, det är Vilda som har handlat fel gentemot dig och jag vet hur starka hennes besvärjelser brukar vara, detta är inte första gången hon utövat en på sin skyddsängel. Jag tillåter att du avslutar ditt vakande över henne, suckade hon och vände sig mot Celestia, som snabbt gjorde sitt ansikte allvarligt igen, men Aria hann se leendet som smugit i mungipan. Aria tittade förbi henne bort mot två kvinnor som stod i bortre änden av salen redo att ta emot önskningar från gudinnorna.
– Kan ni skicka någon som kan få tag i Pascal åt mig och be honom att komma hit omedelbart! ropade hon och en av kvinnorna försvann ut genom dörren. – Och hämta in lite vin och frukt till Mareli. Pascal tar säkert också gärna ett glas när han kommer, fortsatte hon till den andra kvinnan, som med en nigning försvann för att utföra hennes önskning.
Aria höll ut sin hand mot bänken och Mareli slog sig tungt ner, la upp armbågarna på bordet och lutade huvudet i händerna. Aria strök honom tröstande över ryggen och insåg att det var nog skyddsängelns stolthet som lidit den största skadan och inte hans höga moral och anständighet som gjorde att han ville avsäga sig hennes dotter.
– Vad har min syster gjort denna gång? sa en glatt kvittrande röst.
Aria reste sig och gick bort till sin andra dotter, Vilja, vars studier var avslutade för dagen, och hon och hennes skyddsängel Ejlar var på väg hem till de svarta bergen. Vilja hade växt upp till en mycket vacker ung kvinna på tjugofyra år. Det svarta håret föll fritt över ryggen där det krökte sig i stora, svallande lockar. De isblåa ögonen, som kunde se igenom alla hjärtan och själar, var drunknande förföriska medan hennes goda hjärta gjorde att hon vann allas tillit och hängivelse vid första anblicken. Hon hade precis som Vilda ärvt en del av deras mammas väldiga dragningskraft. Män som kvinnor trivdes i deras sällskap och fann en ro i kroppen när de blev utsatta för systrarnas uppmärksamhet. Deras dragningskraft påverkade olika väsen att vilja göra allt för systrarna och oförklarligt dras till dem så fort de la ögonen på väsendena.
Vilda överskred gärna sina befogenheter, men inte av illvilja eller med meningen att skämma ut någon. Hon var livshungrig och ville uppleva allt som kunde upplevas så fort som möjligt. Hon hade inget tålamod till att låta allting ske i sin egen takt, upplevelser och händelser skulle inträffa när hon ville, och gjorde det inte det såg hon till att skapa sina egna.
Vilja däremot var en lugn själ och spenderade mycket tid i gudinnornas bibliotek, där hon studerande olika kulturer, historia och annat tråkigt tjafs som Vilda kallade det. Vilja brann alltid för rättvisan och hon kunde själv hitta på saker som fick hennes föräldrar att sätta hjärtat i halsgropen av oro, men hon kom ändå aldrig i närheten av den vårdslöshet som hennes syster uppvisade. Det Vilja gjorde, gjorde hon åtminstone för någon god saks skull, medan Vilda bara ville få uppleva något spännande.
Aria kramade om sin lugna och stabila dotter hårt och länge, strök henne över håret och kinderna när hon väl släppte henne ur sin omfamning.
– Så länge sedan var det inte vi sågs mor, du beter dig som om du inte sett mig på flera år, sa Vilja och skrattade varmt åt sin mamma som alltid blev lika rörd varje gång hon såg sina döttrar.
– Nej, jag vet men all tid är för lång tid för en mor, förklarade Aria och tog sin dotters hand och ledde henne bort till bordet. Ejlar följde tätt efter. Vilja kramade om Celestia innan hon satte sig, beredd på att höra vad Vilda nu hade hittat på.
– Vildas skyddsängel vill inte fortsätta sitt vakande över henne längre, förklarade Celestia för dem båda.
– Att vaka över våra själar är ett stort uppdrag och inget man kan förkasta, sa Ejlar till sin vän.
Mareli tittade upp på honom där han stod bakom Vilja.
– Jag förstår att du inte vill sluta med ditt vakande över Vilja som endast är god och uppför sig värdigt, som en dotter till gudinnan. Men Vilda … svarade han och rös ofrivilligt till.
– Vad har hon gjort? frågade Vilja igen.
– Nej, jag lämnar er nu, min skam är alldeles för stor för att sitta och diskutera händelsen, sa Mareli och reste sig hastigt.
– Självklart, vi vill inte plåga dig mer än nödvändigt. Vi kallar på nytt när vi har en ny själ du kan vaka över, svarade Celestia. Mareli nickade tacksamt innan han sa adjö och lämnade dem.
– Nå? sa Vilja otåligt när Mareli gått ut genom dörrarna.
– Hon kastade en besvärjelse över honom där han inbillade sig att han var hopplöst förälskad i henne och hade tydligen utfört en del pinsamma handlingar för att bevisa sin kärlek, svarade Celestia och hade återigen svårt för att hålla sig allvarlig.
– Det är inte sant? sa Vilja och log motvilligt, men den mentala bilden hon fick av den stolta skyddsängeln som kröp för hennes syster av kärlek var för komisk. Hon harklade sig och återfick sin allvarliga min efter en lätt knuff av tillsägelse från Ejlar, som inte fann situationen komisk överhuvudtaget.
– Jo tyvärr så är det sant, jag har kallat på Pascal och ska be honom om råd i detta, sa Aria och suckade igen.
– Pascal?! frågade Vilja och satte sig käpprakt upp i stolen.
– Varför har du inte kallat på far? frågade hon och såg sig oroligt omkring.  
– Därför att er far är upptagen på annat håll idag och får inte störas, men jag har bestämt ett möte med honom ikväll, jag berättar för honom då. Och Pascal har ju följt er hela era liv, faktiskt längre än vad er far har gjort och han känner er lika bra som vi gör.
– Ja, ja det kanske är bra att rådfråga honom, jag måste gå nu tyvärr. Tron ville träffa mig när jag var färdig här för dagen, sa Vilja lite väl hektiskt. Hon reste sig upp, gav sin mor och Celestia en snabb kram och var på väg ut, då Pascal kom in genom dörrarna. Han bugade för gudinnorna innan han vände sig mot henne.
– Vilja! utbrast han.
– Pascal! utbrast hon tillbaka och kramade hårdare om böckerna hon hade i armarna.
– Jag har inte sett dig på länge, det är nästan som att du har undvikit mig? sa han halvt på skämt men till hälften allvarligt.  
– Nej inte alls, jag har haft mycket att göra och har i princip varit inlåst i biblioteket, svarade hon och gav Ejlar en blick som gjorde att han nickade för att styrka hennes uttalande.
– Din törst efter kunskap har inte avtagit märker jag, sa Pascal och log ett strålande leende mot henne.
– Nej precis, jag måste gå, ska träffa Tron och vill inte låta honom vänta, svarade Vilja och tittade ner i backen.
– Självklart, du får hälsa honom, sa Pascal en aning reserverat, snopen över hennes kyliga inställning. Hon nickade till svar och började gå mot utgången på nytt men stannade när han ropade hennes namn en gång till:
– Vilja!
Hon vände sig om och mötte hans blick.
– Jag hoppas vi ses snart igen.  
– Det gör vi, svarade hon frånvarande och vände ryggen till innan hon gick ut genom dörrarna som sedan slog igen bakom hennes rygg.
Pascal stod kvar med en egendomlig känsla i magen som han snabbt tryckte undan. Han gick bort till bordet och satte sig hos gudinnorna. Vilja halvsprang över den grönskande åkern utanför templet som om hon vore jagad och stannade inte förrän de nådde skogsbrynet på andra sidan. Hon vände sig om och tittade sorgset bort mot tempeldörrarna förlorad i tankar medan hennes skyddsängel ställde sig bekymrat intill henne.
– Om du vill ha mitt råd … började han men blev avbruten av Vilja.
– Jag har inte bett om ditt råd Ejlar, och det finns inget du skulle kunna säga som förändrar situationen, sa hon fort och slet blicken från templet när hon med bestämda steg började gå inåt i skogen.
 ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Vilda hade precis lämnat trollens skog och marken flög förbi under hennes fötter. För varje steg hon tog ökade frihetskänslan hon alltid suktade och längtade efter. Håret virvlade bakom henne förutom några enstaka slingor som irriterande piskade mot ansiktet av den snabba farten. Skinnväskan med olika örter och stenar slog i sidan när hon tog ett skutt över en fallen trädstam, landade på lätta fötter och fortsatte springa. Hon visste precis vart hon var på väg och hon kunde inte komma dit fort nog.
När hon närmade sig berget ökade hon farten ytterligare. Hon längtade tills hon väl var framme, kunde slänga av sig alla kläder och dyka ner i det svalkande vattnet från källan på bergets topp, vilket samlades upp i en liten damm omgiven av skog och växtlighet. Det lilla berget hon sprang uppför låg emellan och angav gränsen mellan trollens skog och vättarnas landskap och hon hade badat i dammen och funnit ro där ända sedan hon var liten. Ingen annan visste om platsen förutom en, en som följt henne länge och som brukade möta upp henne där när hon behövde lugn och ro, eller gömde sig ifrån sin far som ursinnig ville skälla ut henne för något hon gjort. Hon hade aldrig förstått varför hon fick så många tillsägelser eller så mycket skäll för hon gjorde aldrig något med ursprungstanken att det var fel. När det sedan visade sig vara en grov missbedömning från hennes sida, kunde hon ändå skaka av sig händelsen lättvindigt och vara en erfarenhet rikare.
Vilda flämtade tungt den sista biten och fick tvinga sina ben att springa uppför den sista backen som var kantad av lönnträd. Redan hördes ljudet från vattenfallet och kvittrandet från de fåglar hon brukade dela sin badplats med. Något svart och stort flimrade till vid hennes högersida och hon log samtidigt som hon pressade sig ännu mer och sprang ikapp sista biten med sin följeslagare. Den svarta pälsen blänkte till på de ställen solen träffade den genom trädens kronor och de grova tassarna dundrade i marken där han sprang med manen fladdrande i vinden.
Vilda skrattade av glädje över att se sin vän igen, som hon trott övergivit henne då han inte synts till på flera månader. Han gav ifrån sig ett vrål och hon kände igen det som en uppmaning att springa fortare. Hennes ben var trötta och musklerna värkte av att ha sprungit långt och fort, men när han for ut genom ett par buskar intill henne och nafsade med tänderna bak på hennes klänning gav hon ifrån sig ett pip, använde den sista styrkan och energin hon hade kvar till att pressa sig uppför berget och med ett par sista kliv var hon framme.
Utmattad slängde hon sig ner i gräset med armarna ovanför huvudet och hämtade andan, ansträngt och pipande. Lejonet gick fram till henne, svängande med sin smidiga kropp och snusade henne lätt i håret, men hon viftade kraftlöst bort honom. Istället la han sig ner bredvid henne med en suck. Hon rullade runt på sidan och mötte hans bruna, granskande ögon som glittrande tittade tillbaka på henne. Hon strök med handen över lejonets fuktiga nos och han slickade hennes handflata med sin raspiga tunga till hälsning. Hon sa hur glad hon var över att se honom igen och hur mycket hon saknat honom innan hon satte sig upp och hängde av sig den tunga väskan hon burit på.
Gläntan var tyst och alldeles tom, förutom hennes lejon, hon själv och några nyfikna fåglar som förskräckta flytt upp till grenarna ovanför. Solen höll på att gå ner över landet, men värmen som den efterlämnade var fortfarande behaglig så Vilda lossade sitt skärp och gled ur klänningen som hon sedan hängde prydligt över en gren. Lejonet frustade högljutt, reste sig upp och gick bort och la sig med ryggen mot henne under trädens svalkande skugga.
– Vad är det med dig Leones? Jag ska bara bada, sa hon undrande inför lejonets kyliga inställning.
Hon visste inte vad lejonet hette eller ens om han hade något namn, men hon hade döpt honom till Leones som var det latinska ordet för lejon och han verkade acceptera namnet hon gett honom för så många år sen. Hon kunde inte komma ihåg när hon träffade honom första gången. Han dök aldrig upp om hon hade sällskap eller visade sig för någon annan och hon hade heller inte berättat om sin vän för någon, inte ens för Vilja som annars visste precis allt om vad hon företog sig.
– Ligg där och sura då, sa hon förebrående och dök ner i dammen.
Det svalkande vattnet slöt sig om henne och sköljde bort alla bekymmer och krav som hon hade på sig, hon tog långa njutningsfulla simtag i det klara vattnet och dök upprepade gånger ner i dess djup. Grep efter fiskar som snabbt simmade undan och gömde sig bland vassen längs dammens kanter.
Vattnet blev kyligare ju närmare fallet hon kom. Hon simmade in till kanten och steg upp på stenarna som stod stadigt bredvid det vackert rinnande vattenfallet. Stenarnas yta var hal så hon tog ett bättre tag med händerna mot bergets sida och ålade sig fram längs kanten och vidare uppför. Vattenfallet var inte stort och dammen var djup; hon hade alltid velat dyka ner från dess topp och bestämde sig för att just nu var tillfället hon skulle göra det på.
Leones hade rest sig från sin plats, bevittnade hennes klättrande på de förrädiskt hala stenarna och röt ogillande. Men hon viftade bara med handen att han inte behövde oroa sig och fortsatte sin svindlande färd uppåt. Vinden tilltog i styrka när hon nådde toppen och det blöta håret slog henne i ansiktet när hon försiktigt förflyttade sig från sidan och till vattenfallets mitt, precis vid kanten som hon skulle dyka ifrån. Huden knottrade sig och benen skakade efter klättringen och nu även av nervositet, när hon stod inför det fall som såg litet ut nedifrån men blev betydligt större från toppen. Leones vrålade fortfarande och skakade frenetiskt på sitt huvud så manen flög omkring hans öron.
 Trots att Vilda ångrade sitt beslut stod hon ändå där och kunde inte backa ur nu. Hon tog ett djupt andetag, svalde, sträckte upp sina armar ovanför huvudet och hoppade så ner i fallets virvlande dån. Tusen tankar for genom hennes huvud men farten och kittlandet i magen suddade snabbt bort all oro och hon tjöt hela vägen ner, tills huvudet klöv vattenytan och hon försvann i dammens djup.
Leones vankade oroligt av och an längs kanten och granskande vattenytan men ingen skymt syntes av henne än, det enda han kunde se var några små fiskar och olika växter som flöt fram på ytan. Men plötsligt såg han henne när hon for upp ur vattnet och häftigt drog efter andan. Han morrade ilsket åt henne innan han gick bort och la sig i gräset igen när han nu fått se att hon var oskadd.
Vilda sprang skrattande upp efter honom och satte sig dyblöt ner i gräset bredvid honom, men han tittade surt åt ett annat håll. Hon skakade på huvudet som en hund och vattnet for överallt så han fick en dusch av dropparna. Han morrade lätt igen men vände ansiktet mot henne. Hennes fingrar for genom håret och trasslade ut det med sådan vana och skicklighet att det såg ut som de dansade längs stråna som villigt la sig tillrätta under hennes befallning innan hon drog fram dem och placerade två slingor prydligt skylande över brösten.
– Tycker du att jag är hopplös? Jag vet att du inte kan svara men Mareli blev hemskt arg på mig idag och skrek åt mig att jag var hopplös – det är jag väl inte? frågade hon väl medveten om att hon inte skulle få något svar.
Leones slickade i sig ett par droppar som rann från hennes arm och ner till handleden och hon skrattade till när det kittlade på den känsliga huden.
– Jag förstår inte ens varför han blev så arg, allt jag gjorde var att prova en ynka liten besvärjelse på honom och för det så blir han skogstokig, sa hon fundersamt och tuggade på underläppen. – Jag kanske inte borde ha lagt en kärleks­besvärjelse men det var bara så kittlande spännande att få veta hur någon beter sig som är förälskad i en. Männen i vårt land vågar knappt titta på mig för att jag är gudinnans dotter och de är rädda för att göra något som misshagar henne, som om det vore hon som väljer ut min framtida kärlek. Mitt öde är redan skrivet och den man som jag ska kalla min kärlek kommer att komma, så vad spelar det för roll vem jag förälskar mig i under tiden? Och hur länge måste man vänta innan han kommer? Jag har inget tålamod att vänta hur länge som helst och just för den saken har Celestia säkert bestämt att jag inte kommer få träffa min kärlek förrän om femhundra år eller något. Jag vet ju att det kan ta flera hundra år innan en svartängel träffar sin kärlek men jag har en mänsklig sida också och jag vill inte vänta så länge på att få uppleva kärleken. Fast det var fel av mig att tvinga fram den med Mareli, och det var väl därför besvärjelsen bröts när han kysste mig.
Vid hennes sista ord hade Leones ryckt till och reste sig ursinnigt upp, han vrålade henne rätt i ansiktet så hon flög bakåt innan han hoppade in i buskarna och försvann. Vilda ropade efter honom men han kom inte tillbaka utan var ohjälpligt försvunnen bland skogens träd. Hon suckade åt att ytterligare en blivit arg på henne idag och den utskällning hon hade att vänta av både sin far och mor fick henne att dröja kvar vid källan en liten stund till. Hon var innerligt utled på att de alla försökte läxa upp henne som om hon vore en uppstudsig tonåring – enligt svartänglars räkning var hon väl fortfarande det. Men eftersom hon och Vilja, tillsammans med Tron och Tristan, till hälften var människor, utvecklades de betydligt fortare än vad svartänglarnas barn och ungdomar normalt gjorde. Ingen behandlade Vilja, Tron eller Tristan på det sättet och de var jämngamla med henne. De var å andra sidan inte lika äventyrstokiga som hon var, de var betydligt stabilare både i humör och i att hantera sina impulser.
Jag kanske är hopplös, tänkte hon, la sig ner på gräset igen och såg upp på de moln som sakta drog förbi. Solen skulle snart vara helt försvunnen bakom berget och hon var oundvikligen tvungen att ta sig hemåt. På trötta och utmattade ben reste hon sig upp, gick bort till grenen där hon hängt upp sin klänning och drog den på sig igen. Det lena tyget värmde mot kroppen och hon hängde tillbaka väskan över axeln.
Vilda gjorde och hade alltid gjort skäl för sitt namn, men hennes andra styrka var den kärlek och lojalitet hon kände mot sin familj och alla andra hon älskade. Som Novalie och hennes familj och de väsen hon lärt sig älska och anse som sina närmaste vänner, vilka hon skulle försvara med sitt liv om någon försökte göra dem illa.
När de var yngre hade en ung svartängelpojke som var några år äldre än dem, knuffat hennes syster nedför en trappa där han gick bakom dem och ropat ”gudinneyngel” efter henne på ett nedlåtande sätt. Vilda hade rusat nerför trappan efter sin syster som skadat sig illa i fallet och brutit handleden, smärtan måste ha varit oerhörd men Vilja sa inte ett ljud eller grät förrän pojken passerat dem med ett hånflin. Först då insåg Vilda hur illa ställt det var med hennes syster och hon hade blivit rasande, i en impuls uttalade hon en besvärjelse över pojken som fick honom att tro att han stod i brand. Han hade sökt febrilt efter vatten medan elden tycktes bränna upp hans kropp under outhärdlig smärta. Först när pojken kastat sig i en sjö och nästan drunknat släppte hon på besvärjelsen hon lagt, nöjd över att han åtminstone inte skulle våga göra hennes syster illa igen.
Efter den händelsen passade sig alla i de svarta bergen ytterst noga för att stöta sig med Vilda på både gott och ont. Men det var inte enda gången hon slagits för sina kära. Novalie hade blivit hånad av en svartängelkvinna som inte tyckte om att de fanns en människokvinna ibland dem. Samma kvinna hade följande dag vaknat upp med stora groteska vårtor över hela ansiktet. Hon hade skrikit så högt att det hördes igenom bergets alla rum.
Vildas far Kol ville få igenom ett förslag i högsta rådet om att bygga ut bergen till alla de hybridmän som nu bodde hos dem, bostäder som de kunde få inreda själva för att trivas bättre och känna sig hemma. Men han blev motarbetad av en man som inte ville ha hybrider i sina berg och som med bitterhet la skulden på hennes far för det krig svartänglarna utkämpat mot demonerna för många år sen. För att få ett beslut godkänt var alla i rådet tvungna att vara eniga och det räckte med en som motsatte sig för att det skulle bli avslag. Samma dag de skulle ha en omröstning försvann mannen lägligt nog och dök inte upp igen förrän sent på kvällen utan ett minne av var han varit någonstans.
Det fanns otaliga sådana här mystiska händelser som i slutändan gynnat Vildas nära och kära oavsett vad de själva tyckte om tillvägagångssättet. Ju äldre hon blev desto diskretare blev hennes handlingar och ingen kunde anklaga henne när de inte visste med säkerhet att det var hon. Kunnigheten hon utvecklade för varje dag i sitt användande av magi, gjorde att hon även blev skickligare på att dölja sina spår. Runa, den trollkvinna som lärde upp henne, var otroligt stolt över sin elev och imponerad över den styrka Vilda hade och över hur magin blomstrade i hennes händer. Att Vildas krafter var så stora, gjorde att Kol och Aria ville inpränta rätt och fel i henne, mer än för Vilja, eftersom Vildas krafter vore mer förödande om hon utnyttjade dem på fel sätt. Hon gav sin far många sömnlösa nätter där han låg och vred och vände på sig av oro över sin dotter och hur hennes framtid såg ut.
Hennes mor hade frågat sin syster Celestia ett flertal gånger om hon kunde avslöja något om Vildas framtid för att lugna deras oro. Men Celestia påpekade alltid att andra föräldrar inte har en aning om vad deras barn kommer utsättas för och varför skulle hon få den fördelen bara för att hon var gudinna. Aria fick modstulet acceptera det och Celestia hade rätt, hon borde inte få några fördelar på det området enbart för att hon var gudinna. Hon hade med lätthet kunnat titta efter själv, men då Vilda var hennes dotter var hon inte hennes själ att vaka över och att se in i sin dotters framtid vore att bryta sig in i det innersta av hennes privatliv och Vilda skulle knappast tacka henne för det.

Den sista solstrålen försvann för dagen och himlen lystes upp av glittrande stjärnor. Vilda insåg att nu kunde hon inte dröja längre, hon var tvungen att ta sig hemåt. Mareli hade säkerligen så fort han lämnat henne flugit raka vägen till hennes mor och berättat om vad hon gjort och hennes mor hade i sin tur kallat på far som nu stod beredd på att ge henne en utskällning så fort hon landat på klippan. Men klippan var tom förutom på de två vakter som alltid var utposterade framför ingången. Hon hälsade glatt på dem båda, lättad över att slippa se sin far väntande på henne, då en annan gestalt bröt sig fram ur skuggan intill berget och fick henne att hoppa till av överraskning.
– Pascal?! sa hon skrämt, oförberedd som hon var på att se honom där.
– Vilda, svarade han med rynkade ögonbryn och gick emot henne. – Jag kommer precis ifrån gudinnornas tempel där jag har haft ett mycket intressant möte med din mor och Celestia, fortsatte han och höll ut armen mot öppningen in i berget där de båda steg in.
– Åh Pascal, du menar väl inte att de skickat dig för att läxa upp mig denna gång? frågade Vilda och svängde in i en korridor till höger.
– Nej, så skulle jag väl inte uttrycka det, men din mor bad mig att prata med dig innan hon gör det själv.
– Inte far? frågade hon. Vilda var inte på något sätt rädd för sin far, men hon avskydde när han var arg och besviken på henne.
– Nej, inte din far. Din mor beslutade att för denna gång inte tala om för honom vad du gjorde mot Mareli, i alla fall inte ännu.
– Varför? Inte för att jag inte är tacksam, men mor brukar aldrig undanhålla något från far, sa Vilda och vinkade glatt till en vän de passerade.
– Nej men det som din far är upptagen av nu kräver hans fulla fokus och inte att oroa sig över dig, svarade Pascal förebrående.
– Ja jag vet att det var fel och jag tänkte mig inte för, men du vet ju hur det är. Ingen man vågar ens titta på mig för att jag är gudinnans dotter och jag har aldrig kysst någon på riktigt, jag ville bara veta hur det kändes, förklarade hon snubblande.
– Och då bestämde du dig för att den första du skulle kyssa var Mareli?
– Ja, han duger väl lika bra som någon annan?
– Nej Vilda, vill du verkligen veta hur det är att kyssa någon ska du kyssa den person du älskar. Den person som får det att pirra i hela kroppen och den person du inte kan sluta tänka på. Först då får du veta hur det verkligen känns, sa Pascal och tittade allvarligt på henne.
Vilda hade stannat upp vid hans ord och tittade drömmande framför sig; hon hade inte känt några speciella känslor för någon, ingen man hade lyckats fånga hennes intresse på det planet. Hon visste att Vilja haft sina små förälskelser när hon var yngre men aldrig hon själv. Hon hade alltid trott att det var något som skulle komma om en man visade henne intresse, men kyssen som hon tvingat fram från Mareli hade varit tråkig och intetsägande och lämnat henne ytterst besviken. Men Pascal kanske hade rätt, hon kanske behövde ha de rätta känslorna själv för att kunna uppleva det som hon konstant jagade.
– Vilda? sa Pascal frågande och viftade med handen framför hennes ögon, vilket fick henne tillbaka till nuet.
– Jag bara funderade på det du sa, svarade hon och började sakta gå igen.
– Och? Vad kom du fram till? frågade han med ett leende.
– Jag tror du har rätt, men jag har aldrig varit förälskad, Pascal. Vilja har varit det och alla andra jag känner, men inte jag. Varför då? Är det något fel på mig? frågade hon bekymrat.
– Du må se ut som en fullvuxen kvinna och har då sannerligen ett temperament som en, men innerst inne är du inte så gammal, Vilda.
– Menar du att jag barnslig? frågade hon ogillande.
– Ibland, och vid andra tillfällen hanterar du saker med stor mognad. Du är en fri själ och det ska du inte förlora för något och vi skulle inte vilja ha dig på något annat sätt. Men är det då så konstigt om du aldrig varit förälskad? Du har bara inte hittat den man som kan hålla jämna steg med dig, men när du gör det kommer det att vara värt väntan.
– Tack Pascal, du är så klok.
– Usch, säg inte att jag är klok, det får mig att låta så gammal, svarade han och rynkade på näsan.
– Men du är klok och som en farbror för oss, sa hon glatt.
– Farbror? Jag är väl ingen farbror? Jag skulle hellre vilja bli kallad er vän, sa Pascal förorättat och stannade upp.
– Men du är ju fars vän, en av hans allra närmsta om inte den absolut närmsta.
– Det hindrar väl inte att jag kan vara er vän med?
– Nej det förstås men jag har alltid tänkt på dig som en farbror, som en familjemedlem. Nu måste jag skynda på för jag har lovat att hjälpa Novalie i köket, sa Vilda och gav honom en snabb kram, innan hon sprang iväg längs korridoren.

Han ropade efter henne att hennes mor ville träffa henne imorgon och hon ropade tillbaka att hon förstod, innan hon försvann runt hörnet. Pascal stod kvar med den där egendomliga känslan i magen igen. Visst stämde det att han var äldre än dem båda och han hade vakat över dem deras första levnadsår, men ålder hade alltid haft så liten betydelse bland svartänglarna. Och av någon anledning ville han verkligen inte att Vilda och Vilja skulle se honom som en farbror. Han funderade inte över det längre utan gick upp mot den stora salen för det månatliga mötet som skulle äga rum och tryckte undan alla tankar på tvillingarna. 




söndag 15 juni 2014

Första kapitlet - Ur nattens mörker, tredje delen ur Själarnas Öden.


Håller för tillfället på och gör en första redigering av del tre i min bokserie. Jag vill vara ute i god tid så att jag verkligen hinner jobba med den.
Tredje delen är på så många sätt avslutande även om serien inte tar slut där så är ingenting sig likt  i gudinnornas dimension efter de tre första böckerna.


Så idag bjuder jag på första kapitlet i "ur nattens mörker"!



Kapitel 1

”Hemsökningar”





Vi kommer att dö! Var hans första tanke när fotstegen som släpandes gick uppför trappan väckte honom ur hans djupa sömn. Tredje trappsteget nedifrån knarrade alltid under tyngd. Och ljudet ekade i hans huvud trots att avståndet gjorde att det knappt var urskiljbart. Han satte sig med andan i halsen upp i sängen och sneglade ner på sin hustru som låg och sov djupt. Det mörka håret var utslaget på den vita kudden och med en hand under kinden mumlade hon i sömnen för att sedan dra in ett djupt andetag.
Stegen tystnade och han vände blicken mot den öppna sovrumsdörren som gapande uppvisade det svarta hål som utgjorde hallen, hela huset var släckt.
Han hade det som rutin varje kväll, innan han gick till sängs att gå och se till att alla fönster var stängda och alla dörrar låsta. Det var en vana han börjat med när deras barn var små, som satt i ännu efter att de för länge sedan vuxit upp och lämnat hemmets trygga vrå.
Sakta och så ljudlöst han kunde gled han ner ena benet från sängen och fann fäste på trägolvet som kylande slog emot fotsulan. Andra benet gled ner även det och han satt på sängkanten och såg sig om i rummet efter något tillhygge att försvara sig och sin hustru med. Men innan han bestämt sig för om han skulle använda sängbordslampan eller träpallen hörde han fotstegen igen och han stelnade i sin rörelse.
Med händerna krampaktigt om sängens sida satt han spänt och lyssnade hur de sakta kom närmre och närmre. Inom några sekunder skulle han få se inkräktaren, ståendes framför den öppna sovrumsdörren. Ett steg, två steg, tre steg, han sträckte en darrande hand efter bordslampan. Men det fjärde steget kom aldrig och han lyssnade spänt efter minsta ljud men allt var tyst och stilla. En svag duns bröt den kompakta tystnaden och ljudet av en boll som rullade fick hans hjärta att slå frenetiskt innanför bröstkorgen.
Ljudet tycktes stegra ända tills en av hans golfbollar syntes i dörröppningen och stannade tvärt precis framför honom på andra sidan av tröskeln. I ett ryck for han upp ur sängen med ena handen stadigt om lampans fot. Rusade ut i hallen samtidigt som han tände taklampan med andra och vrålade högt för att skrämma inkräktaren på flykt. Men hallen stod tom och inga fotsteg från någon på flykt hördes förutom hans hustrus skrämda röst som vaknat när han störtat ut i hallen. Han såg sig förvirrat omkring och stegade sedan bestämt in i barnens rum men det fanns ingen där. Frustrerad fortsatte han ner och genomsökte varje skrymsle och varje vrå i sitt hus, kände på alla fönster och alla dörrar. Men ingen var där och inget var öppet. Han stannade upp och sänkte fundersamt huvudet och gick igenom vad han hört och sett tidigare. Golfbollen låg kvar och det var knappast troligt att den hoppat ur hans väska, rullat uppför trappan för att sedan stanna utanför dörren. Han gick bort till golfväskan, slet upp dragkedjan där han förvarade dem och såg att en saknades, den som nu låg på övervåningen. 


Han sprang fort uppför trappan igen och drämde igen dörren intill sovrummet med en hög smäll. Han var en nyktert tänkande man som ansåg att allt som hände hade en naturlig förklaring men han kunde inte finna någon till detta tillfälle och det skakade honom i hans innersta. Han tystade sin hustru som fortfarande ilsken över att ha blivit så brutalt väckt undrade vad han höll på med innan han med uppspärrade ögon la sig i sängen och stirrade upp i taket. Det dröjde inte länge innan han kunde höra hennes tunga andetag och hon sov återigen djupt medan han själv inte kunde få någon ro eller fånga in sina tankar om vad som hade hänt. Efter mycket om och men bestämde han sig för att han måste ha halvsovit och inte hört vad han hade hört eller sett vad han hade sett. Att golfbollen hamnade utanför hans dörr kunde bero på många anledningar, ett av hans barnbarn kanske hade lekt med den och sedan glömt den på övervåningen. Ljudet som lät som fotsteg kunde vara naturliga knakningar från ett gammalt hus och efter att han återigen försäkrat sig om det måste ha gått till på det sättet la han sig på sidan och kunde äntligen sluta ögonen.

Han drogs snabbt in i drömmarnas land men möttes inte av en dröm från det undermedvetna utan han sprang för sitt liv. Jagad och hemsökt kunde han höra sin förföljares oresonliga steg bakom sig som tycktes ta två steg när han tog ett. Han skulle snart bli infångad och paniken var hög, hjärtat hamrade och benen värkte. Han slogs med armarna och när han kände en hand på sin axel satte han sig upp i sängen med svetten drypande. Han var vaken och han var hemma, lättad över att det bara var en dröm la han sig ner igen. Andades ut i långa andetag tills han plötsligt slutade att andas och spärrade upp ögonen. Han hörde dova dunkningar ovanför sig, komma från vinden och fotstegen i trappan kom knarrandes och krypandes uppåt igen ur nattens mörker. Den vakna mardrömmen var igång och han kröp tätt intill sin fru och slog armarna om henne samtidigt som han blundade hårt, oavsett vad det var som lät eller vem så ville han för inget i världen se vad det var.




¤¤¤¤¤¤¤



De följande veckorna gick han runt som en levande död med stora mörka ringar under ögonen, han kunde knappt hålla sig vaken under dagen på jobbet och hans numera lättretliga humör fick hans chef tillslut begära att han skulle ta semester. Men att vara inlåst i det huset, dagarna i ända vore en ännu större mardröm än det han tvingades genomlida under natten. Han bad om en chans till men de var bestämda och han fick modstulet packa ihop sina saker och ta en veckas semester vare sig han ville eller inte. Han hade inte talat om för någon vad han hörde varje natt eller vad som tyngde honom, inte ens han fru visste något. Hon hade i sin tur inte hört något själv och när han även började tappa humöret hemma hade hon fått nog. Samma morgon gav hon sig av för att hälsa på deras dotter i några dagar.

Huset var ekande tomt och hade förlorat sin prägel av det hem han alltid känt sig ombonad och trygg i. Hans barn hade växt upp där och han hade spenderat många lyckliga år med sin hustru från första dagen de flyttat in. Varje minne och varje händelse satt i väggarna och i själva stommen av huset som bildat och omhöljt hans familj. Men något främmande hade tagit över, något skrämmande som raserade och bröt ner husets ande och själ.
För första gången sedan han skrivit på pappren och mottagit nycklarna funderade han allvarligt på om han verkligen kunde bo kvar och om det inte vore bäst att sälja.

Solen sken in genom fönstret och köksklockan tickade glatt framåt där han satt stilla på en stol vid bordet och rörde lätt vi duken hans fru lagt ut. Kaffekokaren puttrade och gav ifrån sig det välkända ljudet av ett slurpande sug när den var klar och allt samlat sig i kannan. Han reste sig upp och gick bort till skåpet, tog fram en mugg de köpt i Grekland under deras senaste semester och hällde upp kaffet i den. Fort och utan förvarning högg det till i ryggen, han grymtade smärtsamt och tappade koppen som föll mot golvet och slogs i tusen bitar. Han lutade sig tungt över köksbänken. Det brann och sved på ryggen som om något brände honom obarmhärtigt i långa strimmor och i nästa sekund kände han sig yr, hela rummet gick runt. Han föll ner på knä och la sig sedan på sidan när smärtan i ryggen tycktes öka och han rullade stönande runt på rygg, skrek högt när han såg vad han själv skulle kalla obeskrivbart sittandes intill kaffekokaren. Den groteska varelsen flinade rått åt honom, synen blev för mycket och han svimmade av. Köket och huset var återigen tyst när dess ägare låg i spillrorna av muggen och kaffet som sakta flöt ut över golvet. Det fanns ingen i närheten att höra fotstegen och hur de släpandes gick uppför trappan, ett steg, två steg och på det tredje ett lätt knarrande.

Men bara för att ingen fanns i närheten som kunde höra dem betydde det inte att de slutade att gå.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Han vaknade några timmar senare av att någon ruskade honom hårt i axeln och han grymtade lätt samtidigt som han försökte öppna sina ögon. Rösten kände han vagt igen och när ögonen trött vaknat såg han att det var en kollega till honom. En yngre man som inte jobbat hos dem särskilt länge men som hade på den korta tiden gjort sig oumbärlig i sitt kunnande av teknik och experimentella metoder. Som orsakat många genombrott för deras företag i den konkurrens kraftiga teknik världen.



Han satte sig till hälften upp med mannens hjälp och lyckades sedan komma på fötter något vimmelkantig, han leddes bort till bordet igen och slog sig ner på stolen utan att riktigt förstå vad som hade hänt och vad som fått honom att svimma.
– Matteus? Vad gör du här? frågade han undrande och tittade upp på den unga mannen.

– Jag har försökt få tag på dig i flera timmar men du har inte svarat i din telefon. De sa att du gått hem på semester och jag var tvungen att åka hit för jag har ett viktigt dokument du måste skriva på, svarade han och tittade oroligt tillbaka.

– Ja självklart, ta hit pappret så ska jag titta på det.

– Strunt i det nu, hur mår du? Ska jag köra dig till sjukhuset?
– Nej, nej det är ingen fara, svarade han sakta och slog långsamt handen för den gapande munnen när han mindes vad som först fått honom att skrika ut och sedan svimma.

Matteus granskade den äldre mannen oroligt och vände bort till köksbänken för att fylla upp ett glas vatten åt honom men stannade i sina steg när han såg mannens rygg. Tre rivmärken som skurit sönder hans tröja och uppvisade den röda irriterade huden under lös mot honom. Tre långa jämna märken gick från nacken och ner till korsryggen. Matteus gick sakta fram till mannen och ställde ner glaset med vatten framför honom, satte sig på en stol mittemot och fångade upp den skrämda blicken. Han hade sett liknande skador innan och han visste vad som orsakat dem. Så han började med att ställa små oskyldiga frågor till mannen som inför varje fråga släppte mer på fasaden tills han inte kunde bära på sin hemlighet längre utan berättade allt för Matteus. Allt om fotstegen och mardrömmarna, dunkningarna han hört varje natt i flera veckor som inte gav honom en natts vila och Matteus lyssnade intresserat till varje ord mannen berättade. När han darrande och viskande talat färdigt tog Matteus mannens hand i sin och tittade allvarligt på honom.

– Jag vet en som kan hjälpa dig, om du vill ha hjälp? frågade han.
– Du tror på mig? Du tror inte att jag är galen? frågade mannen förvånat.
– Nej, jag tror inte att du är galen. Och som sagt så vet jag en som kan hjälpa, svarade han och log betryggande.
– Vem? Och hur då?
– Du får under inga omständigheter föra hennes namn vidare eller tala om vad du kommer att få se när hon väl kommer hit. Hon vill inte ha uppmärksamhet på det sättet, hon vill bara hjälpa, förklarade Matteus allvarligt.
– Hur ska hon kunna hjälpa mig? Och hur känner du henne?
– Jag har känt henne länge och tro mig när jag säger att hon kan hjälpa dig.
– Vad heter hon? frågade mannen med nytt hopp i ögonen.
– Vilda, svarade Matteus och log mot mannen.

torsdag 12 juni 2014

Fraktfritt i sommar!


Snart är det dags för semester. Vad ska du läsa i sommar? 

Jag tycker såklart att du ska ge Ödesgudinnans val och Porten en chans isåfall. 
Hör av dig till info@antaresforlag.se eller skicka ett PM på Facebook för att beställa, 
vi säljer fraktfritt i sommar så passa på!


Vill du rekommendera böckerna till dina vänner som inte upptäckt 
dom ännu så gå in på vår Facebooksida och dela vår senaste status!
Tack! Och ha en underbar sommar! 


onsdag 11 juni 2014

idéer och att besluta sig för vilka som är bäst....


Som jag har nämnt tidigare har jag haft svårt för att besluta mig om vilka idéer jag ska använda mig av i mitt manus. Jag vill gärna ha en bild klar för mig, även om den är relativt enkel och bara är stöttepelare. Men det är rätt viktigt för mig för medan jag skriver på ett manus så funderar jag på vad som ska hända i nästa. Anpassar skrivandet till det jag håller på med just nu och lägger ut trådar inför kommande. 

En karaktär byggs med hjälp av dom stöttepelarna och det blir själva grunden för den "själens" historia. Så om jag inte har hela bilden klar är det väldigt svårt att skriva känner jag. Jag har ju då ett par bollplank som får lyssna på mina alla idéer och svara på tusen frågor. Jag är innerligt tacksam för att dom ställer upp och lyssnar och försöker hjälpa genom att komma med sina åsikter och motfrågor. Det är alltid nyttigt och få se och höra något från en annans synpunkt. Sen brukar jag ta alla feedback jag fått, blanda ihop det med vad jag har tänkt från början och sedan göra en kompromiss eller ändra några smådetaljer. 

Det som har varit svårast är faktiskt att se ut romantiska intressen. Vilka karaktärer som ska ha en relation eller inte. Jag har fått höra från dom som läst första boken att det var enkelt och lista ut vilka som skulle bli ihop. Och det är en tanke jag inte tänkt på, för mig så ligger inte spänningen i att gissa vem som ska bli ihop utan det handlar mer om resan dit. Allt som kan gå fel, missförstånd, sårade känslor, osäkerhet och tja allt annat som man känner och upplever när man är kär och är osäker på den andres känslor. 

Men det kanske är något som jag borde fundera på och ändra? Kanske överraska längre fram genom att byta taktik helt och hållet. 

Skulle vara spännande att få höra vad ni tycker? Vad föredrar ni?
Är det mer spännande och få gissa fram till vilka som ska bli ihop eller är det själva resan dit? 


För tillfället tror jag att jag har rätt bra koll på vad som ska hända ända in i femte delen som jag faktiskt började skriva på igår. :-P Ibland när jag sitter fast i ett manus hjälper det att skriva på nästkommande bara för att se manuset i ett större perspektiv.
Rätt galet när jag tänker på att det från början bara skulle bli en bok egentligen.
Tröttnar man på karaktärerna och världen? Inte ännu iallafall även om det börjar klia i fingrarna att få skriva något annat. Får väl se vad det blir av det. :-)

Kom igen nu folk, lämna kommentarer! Har märkt av ett fenomen att jag har fler läsare, men får inte många kommentarer. :-P 

Bjuder på en bild från långpromenaden imorse. :-D
Fuktigt och mörka moln men skönt att ha fått det gjort! 

Ha en härlig onsdag! 



Ronja <3

söndag 8 juni 2014

Filmrecension - Mama


Ja för ca en vecka sedan såg jag skräckfilmen "Mama"Det var min sambo som tyckte att jag borde se den eftersom han vet att jag har en förkärlek för spöken och skräck. 


Först lite om handlingen: 
Den dagen deras far mördade deras mor, försvann systrarna Victoria och Lilly spårlöst från sin trygga förort. Sedan dess har deras farbror Lucas (Nikolaj Coster- Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain) , tröstlöst sökt efter dem. Flera år senare hittas syskonen och  Lucas och Annabel tar hand om dem och försöker ge dem ett normalt liv igen. Men allteftersom tiden går blir Annabel mer och mer övertygad om att det finns en ondskefull närvaro i huset. Hur lyckades flickorna överleva ensamma i alla år? Eller hade dem hjälp? 


Detta är en typisk spök - skräckis. Stämningen sätts från början och man sitter som på nålar med filten uppdragen till hakan under nästan hela filmen. Det är bra skådespelare men det känns som att dom inte riktigt får möjlighet att glänsa i den här filmen. Det fanns mer som var fel än bra. Handlingen hade minst sagt en del luckor.
Visst, det är en skräckfilm och meningen är att man ska bli rädd, det är viskningar om natten, mardrömmar, dörrar som man absolut inte ska öppna men som öppnas ändå, portaler där andar kan färdas genom. Saker man inte kan se men som man vet står bakom en och iakttar. Allt sådant, jättebra!
Men det förklaras ingenting, allting som händer, ja det händer bara. På sätt och vis känns det som att detta är ett bokmanus omgjort till filmmanus och dom har kapat halva boken. Ingen bakgrundsfakta får man om någon.
Den enda skymten av info är litegrann om "spöket" och det är långt ifrån tillräckligt.
Människor får uppenbarelser och ger sig iväg utan att man får en förklaring till var dom fick idén eller uppenbarelsen ifrån. Ingenting ifrågasätts och alla bara hänger med känns det som. Folk dör och ingen verkar bry sig, det är iafl ingen som ringer polis eller ambulans....


Ingen inblick i vad som hände sen... när skräcken är över. Jag saknade en tvist på slutet, det där typiska när allt är frid och fröjd igen, men....


Men nej jag ska inte såga den totalt, det är en skräckis man kan krypa upp i soffan och titta på en regnig dag med en påse godis. Absolut sevärd men förvänta dig inte för mycket av handlingen. Låt det vara vad det är, en skräckfilm och ingenting annat. 


Trailer kan ni kika på här!